tankar
det är så äckligt mysigt att gå nere i stallet på kvällen, att gå runt och mysa bland dom. de säger inte så mycket, men de uppskattar en, tror jag i alla fall. de är personliga, precis som vi människor... bara lite osmartare och fyrbenta + mer päls och annan kroppsform.
men det finns inget bättre att pussa dom på mulen och man ser hur mysigt dom tycker det är, hur öronen vinklas framåt och att dom nästan blir vindögda för att dom kollar så på en. åh, vad mysigt det är!
någon att värma händerna i när det är kallt ute, någon man kan prata med, någon man kan gråta hos, någon man kan skratta åt, någon man älskar. och jag älskar mina små muffar som står där ute med en vinterpäls som skulle behöva klippas.
okej, jag kanske inte säger att "jag sysslar med hästar". men det är inte min livsstil, det är inte min hobby, utan det är något jag gör för mamma och pappa. men ärligt talat så tror jag att jag skulle gå under utan dom.
jag är glad att jag har dom, även fast det ibland skulle vara skönt utan.
det blir tillslut en rutin, att gå ut och mocka och rida. hela tankeverkstan sätts igång och det är så skönt. där ute är det ingen som gnäller, ingen som tjatar, ingen som hör.
det brukar vara min frihet.
tänk er en varm höstdag, i slutet av september... solen lyser och man nästan svettas. så tar man en polle och rider barbacka en sväng och bara njuter, så avkopplande. att bara tänka.
ibland tycker jag om att bo här ute på landet. det är alltid så fint.
jag borde egentligen uppskatta mitt liv mer.
men det är jobbigt när tillslut allting kretsar om hästarna, som det enda mamma och pappa bryr sig om det är hästarna och skolan. det är där dom frågar hur det har varit, hur det går..
men när jag har varit ute på något som jag tycker är riktigt roligt, så frågas det inget. och så klagar dom på att jag inte säger så mycket.. är det så konstigt? jag är van att inte säga något. jag skulle vilja berätta massor för dom, som alla andra tonårstjejer gör för sin mamma. men jag kan inte det, det går inte. jag vet hur hon skulle reagera, jag vet vad hon skulle säga, jag vet hur hon skulle skälla. men ändå så säger hon till mina grannar att jag inte berättar saker för henne.
hon vet inte hur mycket jag skulle vilja berätta för henne. och det gör mig ganska ledsen.
hon tror att jag är som mina grannar, festar inte så mycket tycker hästarna är hela livet. men dom är 22 och har gjort det jag vill göra.
fast hon vet, hon vet att jag inte vill hålla på med hästar. hon sa det till och med själv. men då bara skällde hon på mig. vad ska jag göra?
det blir inte kul när man känner sig tvungen till att göra något. jag tror alla känner så.
och hon säger att jag inte gör något efter skolan, hon säger att jag är lat och inte tar hand om mina hästar, hon säger att jag inte gör något där ute, hon säger att jag inte bryr mig om dom, hon säger att hon har det så jobbigt med affären, att det tar på henne. FÖRHELVETE, SÄLJ SKITEN! hallå? jag går i skolan från 8-14, innan gick jag från 8.30 till 15.20, och sen när jag kommer hem så är det hästarna som gäller, är klar vid 6 och sen är det läxor. jag gör minst lika mycket som henne.
där tar intresset slut, när man får höra sånt.
sen när pappa frågar hur det går i skolan, nu när han är hemma, nu när han är arbetslös.
varför gör han det? han har aldrig brytt sig innan, under 10 år. varför nu? det blir bara jobbigt.
ni kanske tycker jag gnäller för ingenting, men för mig är det någonting.
jag skulle kunna skriva ännu mer, men det skulle nästan bli en hel novell.
och det är inget intressant. jag behövde bara få ur mig saker o ting.
ciao
Allting blir jobbigare och så fruktansvärt mycket tråkigare när någon tjatare om det, när någon nästan tvingar en till att göra något eller att tycka om något. Speciellt i våran ålder, för då vill man ju göra tvärtom, det är bara att erkänna. Föräldrarna tjatar om skolan för att de vill att vi ska få en bra framtid, för att de är rädda om oss. De tjatar om att vi ska göra saker, att vi ska ha hobbyer osv bara för att vi inte ska slänga bort våra kunskaper och hamna på fel spår. Det svåraste för oss är bara att inse det och uppskatta det. Samtidigt som våra föräldrar måste inse att det inte alltid är så lätt att vara tonåring. Men förmodligen, förhoppningsvis, kommer vi också hamna i den situationen någon gång. att vi blir föräldrar och inte försen då kommer vi förstå.
Som vanligt, lättare sagt än gjort. Jag är nog en av de jobbigaste ungarna i kommunen ;)
du har rätt i det du skriver, men det är jobbigt ändå.. och dom borde förstå för dom har också varit unga.
Vad händer om du säger allt det här, till henne? Säg att du vill prata med henne, sätt er ner i lugn och ro ensamma. Låt båda säga vad de verkligen tycker, utan att låta attackerande. Eller så bara prata om någt annat. En stund. Hon kanske också har något att säga till dig.. Berätta saker för varandra. Läk relationen lite, hur jobbigt det än är.. (jag vet hur jobbigt det är, tro mig. Jag hade fyra trasiga föräldrarelationer förut. Nu har jag en hel, två trasiga, en död. Det känns bättre än alla trasiga iaf.)
jag finns här för dig mitt hjärtebarn, det vet du <3
